Affärskvinnan - Stefan Drugge berättar
Det jag nu skall berätta handlar om min mor, Nora Drugge som hela sitt liv handlat med olika varor i en by som heter Moskojärvi.
Hon var född i Moskojärvi år 1924 och levde hela sitt liv i byn och hon kom att betyda mycket för de som bodde i byn.
Noras ide att börja sälja olika saker kom av hennes intresse att umgås med folk. Hon hade alltid lätt för att få kontakt och tyckte det var kul att lära känna nya människor.
Så det var för henne helt naturligt att börja sälja varor i byn men även i angränsande byar…
Sedan jobbade hon även som kokerska åt olika arbetslag, och då fick hon träffa många människor. Hon fick redan som ung fick iden att börja sälja saker till de som bodde i hennes närhet.
Min mormor hade problem med sin syn och då fick min mor, Nora iden att hon kunde börja sälja borstar och andra saker som tillverkats av blinda. Min mor cyklade runt i byarna och sålde borstar och andra handarbeten och var då var väldigt ung, hon var 12 år.
Redan då började hon att arbeta med att laga mat åt arbetande i skogen och detta var hon tvungen att göra för hennes mor kunde inte jobba för att hon hade så dålig syn men min mormor fick sköta djuren i ladugården medan min mor jobbade på dagarna.
När min mor var 20 år träffade hon Viktor som blev min pappa och de bodde i min mors föräldrahem. 1945 började min mor att söka tillstånd för att starta en affärsrörelse och 1946 den 10 Oktober fick hon tillstånd att öppna sin affär i föräldrahemmet och tillståndet fick hon av köpmannaföreningen i Norrbotten.
I början hade hon bara de nödvändigaste varorna som salt, socker, mjöl, och lite kött och korv och hon förvarade alla kylvaror i en angränsande brunn som är bredvid det gamla huset som finns kvar i dag.
1955 sökte mor tillstånd för att få bygga ett nytt hus där hon kunde öppna en ny affär. Det blev inte så lätt som hon trodde för när hon sökte tillstånd så fanns det en till affär i byn så hon fick avslag på sin ansökan att bygga ett nytt hus.
Men hon överklagade beslutet till byggnadsnämnden flera gånger och till slut fick hon tillstånd att bygga den nya affärsbyggnaden som stod klar 1957. Då flyttade familjen till det nya huset.
I början så hade Nora ingen bensinstation men under sextiotalet så fick hon rättigheter att sälja bensin.
Hela min mors tid gick till att sköta affären hon vaknade klockan 5 på morgonen och började att städa och plocka fram olika varor som måste vara i en annan kyl över natten och hon öppnade sedan kl 0700.
Hon jobbade hela dagarna ensam med affär och bensinförsäljning och när kvällen kom så stängde hon kl 2000.
Då skulle det städas och efter det skulle bokföringen och posten tas om hand. För Nora skötte även hela byns post och den måste hon också ordna så allt blev ordentligt gjort så att ingen skulle bli lidande för det.
1964 blev det skilsmässa mellan min mor och min far och då blev det ännu mer för Nora som nu skulle klara av att även sköta barnen och så efter skilsmässan blev hon tvungen att anställa en barnflicka som skötte oss barn när vi var små. Då blev det lättare för min mor att klara av affären.
När jag var sex år gammal så kom det en syn-konsulent hem till oss och talade om för henne att det bästa var att placera mig i en blindskola och när jag slutade där 1971 så började jag att hjälpa till i affären och det gjorde även mina systrar så det blev lättare för min mor att sköta om affären.
Jag mins en del historier från den tiden under sjuttiotalet. Min mor Nora träffade en ny kille, han började också att hjälpa till i affären och då blev det lättare för henne efter som vi barn var i skolan på dagarna.
I bland när man hjälpte till fick man uppleva en hel del olika saker från de som bodde i byn och det var de jag upplevde vara det roligaste med affären att få kontakt med en massa människor även bybor men också andra som stannade och tankade.
Jag minns speciellt en kund som jag skulle hjälpa att tanka hans bil, men då fick jag veta att han minsann kunde klara av det själv. Och det var så ibland, när man skulle betjäna kunder så skulle kunden visa att han eller hon minsann kunde göra det själv.
Just den här gången så visste jag att den bilen hade ett skydd för att man inte skulle kunna tanka över men när det var fullt så rann det under bilen istället men när jag påpekade att det gjorde det så blev han arg och sade att jag inte skulle lära han hur man tankar en bil.
Men till sist fick jag rätt det gick som jag sa - det flöt en stor mängd bensin under bilen och när han upptäckte det blev han inte glad. Men det löste sig och när han hade betalt för sig så lärde han sig säkert att han inte i fortsättningen skulle ifrågasätt mig.
En annat minne var när mellanölet var på väg att förbjudas så minns jag att vi sålde hemskt många backar öl varje vecka och jag var inte så gammal men jag kunde bära in fem backar öl åt gången.
Sjutiotalet var de årtionde som var de roligast att ha affären för då gick det bäst. Det var ett bra kundunderlag och det blev över lite av det som tjänades in i affären. Min mor sa ofta till mig att hon tyckte det var kul att uppleva 70 talet men när slutet av årtiondet kom så tyckte min mor att det började bli för mycket krav från ICA.
Det var så att man redan då började med nya priser varje vecka så det blev en massa ändringar av priser och vi fick allt mindre att säga till om. ICA ställde större krav på att affären skulle göra en viss vinst för att vara lönsam annars skulle den läggas ner.
Sedan var det så att cisternerna som var under marken var väldigt dåliga och min mor fick dispens för att använda dem så dessa två saker var det som fick min mor att bestämma sig för att lägga ner verksamheten …
Stefan Drugge