De olika skogsbolagens ägarperioder
Skogsbolagen kom senare successivt att sälja fastigheterna tillbaka till de olika arrendatorerna, dock inte hela hemmanet. Oftast blev den större delen av skogsarealen kvar i skogsbolagens ägo.
Genom fusioner och sammanslagningar har namn och ägare till bolagen förändrats genom åren.
I husförhörslängderna från 1895 så står "Gyljens Bruk" som fastighetsägare. Gyljens Bruk levde emellertid mellan åren 1827 och 1850, ur det bolaget bildades företaget "von Betzèn, Hummel o Co" som verkade mellan åren 1850 till 1864.
Därefter bildades "Bergman, Hummel o Co" som verkade under åren 1874 till 1902.
År 1902 bildades så "Nordisk Trävaru AB" som levde fram till 1908. Företaget bildades genom en fusion av flera mindre företag.
Därpå uppstod så "Baltiska Trävaru AB" som verkade mellan åren 1908 till 1918.
"AB Ytterfors-Munksund" startade sin verksamhet 1916 men gick så småningom i konkurs den 11 juli 1925.
Konkursen gjorde många arbetslösa och först 1927 bildades "Munksund AB" som sedemera ingick i "Svenska Cellulosa (SCA)" år 1930.
Året 1938 så ägde det bolaget fastigheterna Moskojärvi 1:2, 1:3, 2:8, 2:9, 3:2 samt 5:5. Samma år ansöktes det om en sammanslagning av dessa fastigheter, vilket beviljades den 25/1 1940 med beteckningen Moskojärvi no 8:1.
Senare har den fastighetsbeteckningen ändrats till Moskojärvi 10:1.
SCA är fortfarande, idag den största markägaren i byn.
Ströängar
Begreppet ströäng tillkom enligt 1873 - års avvittringsstadga.
Ströängar infördes i Norrbottens och Västerbottens lappmarker, och låg vanligtvis inom kronomark och allmänning.
De flesta av byns hemman har sina ströängar i Heikkamavuoma cirka åtta kilometer efter nuvarande Hartijokkivägen.
Vid laga skiftet fick byn behålla sina ströängar, men dessa ingick inte i fastigheternas areal.
Så fort snön började tina bort skulle eventuella myrdiken dämmas så att ängen översilades av vatten. Därmed ökade den naturliga kärrväxten samtidigt som tjälen fortare gick ur jorden.
Från mitten av juli till långt in på hösten, drog man ut med lie och räfsa för att bärga djurens vinterhö, man fick gå cirka en och en halv mil bärande redskap och mat för de dagar man räknade med att arbetet skulle ta. Övernattning skedde i koja på platsen.
Transportsvårigheter sommartid gjorde att höet måste lagras i anslutning till slåtterängarna.
Innan lador började byggas så förvarades höet i hässjor med stolpburna golv istället för konventionella hässjor som användes på hårdvallar.
På vinterföre sedan myrarna fryst till kördes höet hem till byn.1921 kom så en lag om indragning av ströängarna nedanför odlingsgränsen, men vid en ströängsförättning år 1928 beslutades att byns fastigheter skulle få behålla ströängarna som därmed ägd av respektive fastighet och ingår i arealen.
På myndighetsspråk kallas dessa för reglerad ströäng, till skillnad mot oreglerad ströäng som gäller för de ängar som ej varit föremål indragning och därmed äganderätten ej är fastlagd.