Lapplands malmer hade lockat fogdar, bergsmän och malmletare sedan stormaktstiden. Med hjälp av bräckliga renar drogs lasten, om ungefär 100 kilo per dragren.
Varje lapp hade att sköta ett 20-tal renar med lass. Han gick främst i raiden ledande den första renen, i hopp om att de övriga som var bundna vid varandras akjor snällt skulle följa efter. Malmfororna gick via sjöar och älvar, transporterna till de norbottniska bruken bars och lastades om.
Man insåg att dessa transporter med ren gav ringa resultat på grund av stora kostnader, man drömde om kanalbyggen och vägar.
Efter "Lappmarksreglementets" tillkomst med detaljregler om bosättningen på 1700-talets mitt, startade också exploateringen av Gällivare malmberg. Väldiga markområden förlänades som frälsegods till de nya brukspatronerna, vilka anlade ett stort antal nybyggen så att man ständigt skulle ha tillgång till folk och hästar mellan malmbergen och havet.
Vid ting i Jukkasjärvi 1748 överfördes befolkningen från Jokkmokk och Jukkasjärvi församlingar till den nybildade församlingen i Gällivare, däribland nybyggarna i Moskojärvi.
1700-talets upptäckarlust hade lockat många bruksidkare, privilegier för ett stort antal smedjor och hyttor utfärdades.
Den förmögne professorn Jonas Meldercreutz tillerkändes rätten att uppodla väldiga ödeland för att exploatera fyndigheterna i Gällivare malmberg. Nybyggarna i de hemman han anlade skulle köra malm och kol till bruken.
Meldercreutz tvingades ge upp och efterträddes av Samuel Gustav Hermelin som fortsatte att anlägga ett stort antal nybyggen, men även han tvingades ge upp i brist på kapital.
Kung Karl XIV Johan började köpa gruvor och bergshantering kring 1820, men att med dåtida kommunikationer sköta administrationen från Stockholm visade sig mycket svårt, tillståndet för hela järnbruksverksamheten var mycket kritiskt.
Men vid 1800-talets mitt övergick man från hårt reglerad skyddstullspolitik till frihandel, samtidigt som den nyligen genomförda lagstiftningen om aktiebolag öppnade nya vägar för kapitalanskaffning.
Detta skapade ny optimism för fortsatt exploatering av lappmarkens rikedomar, Engelskt kapital och kunnande letar sig i mitten av 1800-talet till Norrbotten och dess lappmarker, diskussionen om ett järnvägsbygge startar.
Samtidigt utvecklas i England den så kallade Bessemer eller Thomasprocessen, vilket medförde att de fosforrika lappländska malmerna fick ett högt värde på den internationella marknaden.
Efter ett antal turer beviljades koncession för ett Engelskt konsortium som bildade företaget The Northern of Europe Railway Co, och via entreprenör Pinn o Milett startade byggandet av järnvägen. Banan skulle vara klar för trafik från Gällivare den 1 januari 1888.
Med spett, spade, krut och armkraft startade så detta gigantiska projekt. Järnvägsbolaget hade stora ekonomiska problem och stundtals låg arbetet nere. Med en arbetsstyrka på över 3000 man nådde man Polcirkeln och den 16 december 1887 kunde det första tåget angöra Gällivare.
Lok och vagnar hade anlänt till Luleå från England med båt den 2 december, sedan 300 man sågat en 14 kilometer lång isränna för att få fartyget i hamn.
Banbygget fortsatte sedan mot Gällivares malmberg och var framme den 1 mars. Den 12 mars avgick det första tåget med malmlast mot Luleå och den 16 juni avgick ångaren Newcastle med den första malmlasten från lapplands gruvor, samtidigt som brukens saga i norrbotten och lappmarken var slut.
Med järnvägens tillkomst strömmade både arbetare och affärsmän till Gällivares malmberg för att få del av de då höga lönerna vid gruvan.
För folket på landsbygden rådde samtidigt svår nöd, efter ett antal missväxtår, att blanda bark i brödet hörde till vanligheterna. Många av djuren var slaktade och utsäde saknades.
År 1893 konstaterar kommunalnämnden att det endast fanns fyra personer i socknen som hade spannmål till utsäde.
Trots de svårigheter som rådde på landsbygden så tycks inte den tillströmning av människor och arbetstillfällen som gruvnäringen gav, ha lockat några från Moskojärvi att flytta in till gruvorten.
Enligt husförhören tycks fortfarande de utflyttningar som gjordes fortfarande gå till andra byar.